ud-din.se | omarevangeliet

”Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.”

(Tomas Tranströmer)

Ett msn-meddelande. Så gjorde sig döden senast påmind. En bekant som flaggade sorg i statusfältet. Först trodde jag det handlade om skämt datorspelare emellan. ”Haha, nu dog du! Ska vi spela igen?” Verkliga dödsbud får man via allvarliga röster över telefonen, eller spänt sittande mitt emot en allvarlig vuxen.

Allt gick så fort. Några minuter senare hittade jag hans facebooksida (som en anslagstavla på internet). Där samlades minnesraderna. Glada minnen, korta utrop av sorg och saknad. Sida vid sida med senaste semesterbilderna samlades avsnitten ur vår gemensamma dagsländetillvaro. Studentbilder, vimmelfoton från krogkvällar, små blinkande nallebjörnar från sörjande vänner.

Slänger iväg ett mail för att stilla min egen oro, klär ut mig till administratör. Tänker att om jag bara får veta var och när begravningen sker behöver jag inte känna. Klarar jag av det rasar inte tillvaron. Håller jag mig upptagen med annat. Behandlar det här som en vanlig händelse i veckoalmanackan. Då slipper jag sakna, ångra och älta. Men det finns inga ”quick fix” mot livets vassa kanter.

Ici égalité (här jämlikhet), står det över ingången till en kyrkogård i Schweiz. Döden är sig ständigt lik, men sorgen är alltid individuell. Privat, avskild i en av hjärtats abonnerade rum. En svårbegriplig känsla av att någon vi älskar inte längre finns hos oss. Som i en kurragömmalek utan slut. Återstår för oss att hitta tillbaka till den belysta vägen bortom barndomens lekplatser. Gråta oss torrögda, för att med tiden gå vidare.

Nån sa att det måste vara skönt att vara troende när man förlorat en god vän. Visst är det så. Att hoppet om ett liv bortom lidandet skänker tröst mitt i det svåra. Just nu känns det framför allt tryggt att få vila i alla de människonära berättelser Bibeln rymmer. Som berättelsen om hur svårt Jesus och hans bekanta Marta och Maria sörjer sin vän Lasarus som dött. I berättelsen väcker Jesus upp Lasarus från de döda, som en förhandsvisning om hur han, enligt kristna, en gång ska uppväcka oss alla.

Bortom stelheten och de gammalsvenska orden kändes den katolska begravningen också rätt behaglig. Där fanns en lugnande känsla av ordning. I sorgens kaos fanns tröst i att det finns riter också för det svåra. Utstakade vägar, etapper att kryssa av – i sin egen takt. Psalmer för att genom musiken ge uttryck för känslor vi har svårt att uttala, böner som tröstar. Texter som förenar vår sorg och smärta med dem som gått före och dem som kommer efter. Från evighet – till evighet.

Tydligast för mig själv förblir minnesfilmen av hur jag lägger ned rosorna i rött och vitt på kapellets kalla stengolv. Möter hans blick i ett fotografi som står mitt emellan en gravkrans och ett mjukdjur. Ett mjukdjur, på en tjugofemårings begravning – för att vi alltid förblir barn i våra föräldrars ögon. Framför mig, mellan ännu fler blomster, ligger kistan under ett violett överkast. This is real. Han kommer inte att ringa igen, inga sms, inga mail… (offline).

Fotnot: Fotografen, sonen, brodern och gode vännen Rodde dog i en bilolycka en helgmorgon i oktober. Han blev 25 år gammal. Kaddish*, är en bön som enligt judisk tradition bedes efter dödsfall.

Relaterat: Dagen