ud-din.se | omarevangeliet

Vi erkände att vi var maktlösa inför drogen – att våra liv hade blivit ohanterliga.

Sällan har jag skämt så mycket som den helgen i de ångermanländska skogarna. Efter varje samtalsrunda kände jag mig allt mer misslyckad och svag. Att gråta inför tjugo vilt främmande människor har aldrig varit min önskedröm. Senast veckan innan stängde jag in mig i badrummet för att ingen skulle kunna ana att jag mådde dåligt. Stängde in mig trots att jag bodde själv.

Instängdheten gjorde givetvis ingenting bättre. Men det kändes bra att tro att jag hade kontroll över situationen. Jag höll mig själv i schack medan jag begick socialt självmord. Rädslan för att bli avslöjad som en total bluff hindrade mig från att våga vara mitt egentliga jag. Mitt jag bortom betygsmässiga framgångar.

Där satt jag alltså och försökte gömma mina uppenbara tårar tills föreståndaren punkterade den spända stämningen. Han var knappast en gudabenådat karismatisk retoriker men det han sa minns jag fortfarande:

– Vet ni varför ni mår så dåligt? Varför det är så svårt det här..?

Ingen svarade, så han malde på.

-…för att ni älskar era anhöriga, trots att de missbrukar.

Ingen präst kunde (eller hade vågat) säga det bättre. Denna idiotsäkert självklara och samtidigt smärtsamma sanning. Att vårt gäng anhöriga som samlats för att lära oss mer om att vara anhöriga till missbrukare innerst inne var där för att vi brydde oss om våra beroende familjemedlemmar.

Men så är också erkännandet det första steget mot tillfrisknande.

The opposite of love is not hate, it’s indifference.

And the opposite of life is not death, but indifference between life and death.

(Professor Elie Wiesel)