ud-din.se | omarevangeliet

Har under fått en del frågor kring varför jag läser på en så ”konservativ” prästutbildning som Johannelunds teologiska högskola. Frågor som kanske inspirerats av dokumentären ”Jenny, Gud och tystnaden”, berättelsen om en kvinnlig präststudent som är gift med en kvinna. Jenny läste nämligen sin utbildning på samma högskola som jag. (Bedrup har fler citat om dokumentären.)

Ett enkelt svar är att jag valt lärosäte efter den utbildning som ges. Johannelund erbjuder nämligen Sveriges enda kompletta prästutbildning för Svenska kyrkan. Här kombineras teoretiska och praktiska kurser och så har det varit de senaste 150 åren. Redan i högskolans barndom fanns kombinationen, även om praktiken då kunde handla om att försvara sig mot lejon på de afrikanska missionsfälten.

Ideologiskt sett hade jag alltså ingen aning om att jag valt en skola där vissa studenter har en konservativare hållning till Gud, Jesus och Bibeln som ”sanningen”. Det var först när jag började läsa i Uppsala som jag insåg att många kursare tänkte och trodde annorlunda än jag själv. En del försvarade kvinnoprästmotstånd, andra kunde inte tänka sig att viga homosexuella ytterligare andra kämpade fortfarande med vissa delar av Svenska kyrkans moderna identitet. Ytterligare andra tänkte precis som jag själv.

Det fantastiska och svåra i denna tros- och åsiktsmångfald är att jag utmanas till att fråga ”varför tror jag/ du som vi gör?” Mångfalden främjas också av att studierna bedrivs i klasser terminsvis. Även om vi har olika åsikter strävar vi mot samma yrkesexamen/vigning, alltså samma mål. Vid slutet av dagen behöver vi kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans trots att vi inte delar uppfattning om allt.

Jag kan inte nog påminna mig själv och andra om att en teologisk utbildning är en unik miljö. En kuvös för religiöst intresserade. För i vilken församling jag än hamnar lär ortodoxin (trosbekännelsen) sällan vara viktigare än ortopraxin (trons utlevnad). Kanske är det en illusion men jag är av den bestämda uppfattningen att få ”vardagstroende” hänger upp sitt liv på om Gud är en man, om Jesus gick på vattnet eller om Jakob verkligen skrev Jakobsbrevet.

Nu handlade dokumentären om Jenny både om en person och den skola hon utbildades vid. Betoningen låg från mitt perspektiv ändå på en dokumentärfilmares bild av en persons upplevelser. Jag sticker inte under stol med att där ännu finns homofoba studenter och lärare vid Johannelund. Min poäng är att detta varken  är den enda tillåtna eller förekommande åsikten. Många tänker annorlunda, andra har ännu inte bestämt sig.

I vissa fall kan den ökända tystnaden vara ett uttryck för reflektion. Reflektion kring det någon ännu inte vet hur hon ska förhålla sig till. Ibland är det ändå skönare att säkert veta hur folk tänker, i vissa mer tveksamma fall önskar jag att jag aldrig slösat min tid…

Jag vet att jag inte delar alla mina studentkollegors åsikter och jag tror att det är en tillgång. Därför stannar jag kvar på Uppsalas kanske konservativaste högskola. Och för att jag är övertygad om att denna i kombination med Uppsala Universitet ger mig en god yrkesutbildning.