ud-din.se | omarevangeliet

En av mina favoritfilmer är Döda poeters sällskap. Historien om ett elitisktiskt amerikanskt pojkinternat som råkar anställa fel lärare. Denna lärare uppmuntrar studenterna till fritt tänkande. En idé som rimmar illa med tidens och omgivningens ideal: att barn ska förverkliga sina föräldrars drömmar.

För mig som vuxit upp i ett kristet hem väcker filmen frågan vems dröm jag lever. Är det min mors strävan efter att läsa till präst som drivit mig till Uppsala eller kanske ren likgiltighet inför min eget yrkesval. Påståenden som uttrycker klen tillit till mig själv och mitt eget omdöme. De speglar säkert också en ung människas känsla av litenhet inför den stora organisation som är kyrkan med stort K.

Funderingarna kring om jag verkligen valt rätt utbildning ekade i mig hela mitt första år på Johannelunds prästutbildning. Osäkerheten tycktes växa i mötet med mina studentkollegor. Deras tro och upplevelser av att vara kallade var minsann starkare. Och i mängden stod jag som knappt hade annat än min vardagliga relation till en människolik högre makt. Utan märken efter eldskrift på rumsväggen, inga coola uppenbarelser, inga profetiska drömmar.

Det är nästan skrattretande att se tillbaka på mitt tvivel så här ett år efter att jag antagits som prästkandidat. Hela det gångna året har jag nämligen fortsatt tänka på mig själv som stiftets undantag. Den som inte borde ha godkänts vid intervjuer, terapeutsamtal och praktikperioder. En prästkandidat inom den statistiska felmarginalen.

I sin bok Barn av Livet berättar Tommy Hellsten om en klient som lever mellan misslyckanden. Hon har hängt upp sin tillvaro på en ständig väntan på katastrofer. När så något gott händer missunnar hon sig det. Så långt lite förväntar hon sig av livet att glädjeämnena känns som parenteser. Det minner mig om bilden av något slags karmalik balans mellan godhet och ondska. En bild som tryggt nog saknas i den kristna tron – vi drabbas aldrig av det vi egentligen förtjänar.

Prästen, och tidigare diplomaten, Annika Wirén svarar på frågan om det bästa med hennes yrkesval:

”De stunder eller ögonblick när jag tror att jag bidrar till att en annan människa möter något av det som har förändrat mitt liv och gett det en mening. Samtidigt är det det svåraste eftersom sådant inte går att mäta. Få människor säger ”tack Annika för att du hjälpte mig att möta Gud.”

(Wallsten, Hanna ”Diplomaten som blev präst”, Kyrkans tidning  årg 27/25-26, 2007, s 6-7)

Nu har jag tvingats till mina studier. Under åren sedan flytten till Uppsala har funderingarna ändå fortsatt. Liksom vid alla val som kan kännas avgörande får det gärna vara så. Nu har jag ändå bestämt mig för att stanna vid Johannelund ett tag. Ett status quo som jag ständigt omprövar.