ud-din.se | omarevangeliet

Ett spöke går runt Europa – efterkrigstidens spöke. Med jämna mellanrum flyter sanningar om andra världskriget upp till ytan. Sanningar så tabubelagda att få tidigare velat röra vid dem. Själv uppvuxen med finsk mor känner jag mycket väl till att där finns sådant som bör lämnas därhän. Sånt hennes föräldrar och deras inte velat diskutera. Hos äldre bekanta känner jag igen samma mönster, frågor som besvaras med tystnad.

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.