Myterna om depressioner
För ett halvår sedan diagnosticerades jag som deprimerad. ”Egentlig depression” heter det tydligen. Sedan dess har jag mått både bättre och sämre än på länge. Jag har också lärt mig enomt mycket om hur jag inte ska bemöta konfidenter. Oftast har jag lärt mig detta av andra präststudenter. Deras misstag – min triumf…
Ett vanligt fel är att anta att du som möter en deprimerad vet mer än den sjuke. Men en sjukskrivning är inget annat än rött kort från jobb eller skola. Det är inte en omyndigförklaring utan ett skydd för den berörde. Min hjärna har inte tagit semester, inte heller mitt behov av sociala kontakter. Jag är inte spetälsk, depressioner smittar inte!
Mest frustrerande är ändå att stämplas som en lat idiot. Depressioner har ingenting att göra med normala sorgreaktioner. Jag är inte ”ledsen för nånting”, trots att folk gärna antar det. Sjukdomen har bara (tillfälligt) stulit min livsglädje. Paradoxalt nog är folk mer intresserade av att lösa min situation än av hur jag mår. Det är som att någon tabubelagt svagheten hårdare än sjukhussekretessen.
Att erkänna svaghet tycks skamligt. Ingen god kristen blir väl sjuk?
– Så helvetiskt fel man kan ha. Kärnan i min kristna tro är bekännelsen till en Gud som lidit för all världens ondska. Därför kan h*n svara ”jag förstår hur det känns, jag har delat din svaghet”.
Missförstå mig rätt, jag glorifierar inte sjukdomen – önskar att ingen mer insjuknar – men jag tror erfarenheten gör mig rikare. Kanske kan jag sätta tand före tunga när folk delar sina (svåra) upplevelser. Eller göra som min läkare och lyssna efter det som är sant. (Av alla proffs jag mött har hon haft stake nog att säga emot mig när jag spelat frisk.)
Känns som den här texten saknar kronologi och struktur. Två egenskaper jag annars högaktar. Men det gör ingenting. För det är så här fucked up jag känner mig just nu. Kluven mellan allt jag vill ordna upp och det lilla jag orkar. ”Men, nu blir det väl bättre… det är ju ändå ljusare ute”, som nån bekant sa.
Be för mig syndare.
februari 27th, 2008 at 01:01 #Lars
Bra skrivet tycker jag. Känner igen mig i det där ”Äsch, du är bara lite ledsen för något…”, folk verkar ha den bilden av depressioner. Vad jag inte kan förstå är hur de kan tro att man blir sjukskriven för att vara lite ledsen.
februari 27th, 2008 at 01:28 #Omar Ud-Din
Tack Lars!
Det folk inte förstår är just varför jag sjukskrivs för att jag är lite ledsen. Ordet sjukskrivning går fram men depression är ofta synonymt med ”deppig” hos folk.
mars 4th, 2008 at 12:01 #Elias
God Bless, Omar.
mars 10th, 2008 at 08:22 #Jesper
Bra skrivet. Och modigt. Jag hoppas och ber för att du snart skall bli frisk. Jag kan inte bota dig, men jag kan vara en skuldra att gråta mot, eller par armar i flytten. Eller bara en fikakompis.
Om du vill och orkar.
mars 15th, 2008 at 09:27 #Lina
Det är svårt när livsglädjen försvinner. Hoppas du kämpar dig uppåt. För som du skriver..saker och ting tenderar ju att bli ljusare. Så småningom.