Dräpande läsning i IB-spår
Klockan är 03.51 den 4 januari och jag har äntligen lagt tredje och sista åt sidan. Med tusentals sidor kurslitteratur på samvetet har jag ägnat de senaste två veckorna åt att plöja deckare. Ett lyckosamt deckarläsande visar det sig.
När jag mellan jul och nyår läste Stieg Larssons romansvit om hade jag inte en tanke på IB-affären. Medryckt av Mikael Blomkvist & Lisbeth Salanders öden tänkte jag knappt på alla referenser till SÄPO. En enkel googling på Jan Guillou fick mig på bättre tankar. Att grundidén bär tydliga spår av IB-affären ger berättelsen yttermera spänning. Det innebär att såväl brottsbeskrivningar som anspelningar på hemliga sekter inom poliskåren luktar verklighet.
Larssons skrivande återlärde mig förmågan att känna något inför det jag läser. Dessutom gav den mig en lite mer kritisk bild av 2000-talets samhälle. Författarens bakgrund inom Expo och TT borgar också för romanernas detaljrikedom. Såväl tidningsredaktioner som polisförhör känns rätt på milimetern. ”Kaffet kallnade odrucket” ger en försmak av texternas satitiska reportagetext. Knorren som aldrig får sättas i nyhetstext känns som Larssons revansch mot TT-journalistiken.
Tid över på bussen eller tuben? Haffa Stieg Larsson på Pressbyrån. Du lär inte ångra dig. Filmen och tv-serien dröjer till 2009 – oavsett om det blir Hollywood eller inte.
januari 5th, 2008 at 01:54 #Johan K
Kul att du hittat dessa guldkorn. Jag håller inte riktigt med om att det är kiosklitteratur trots att dom säljs på Pressbyrån. Kiosklitteratur skulle jag definera som en viss kategori av böcker med ganska förutsägbar handling som upprepas i en mängd böcker med viss variation.
Stieg Larssons trilogi är begränsad till tre böcker som var för sig är rätt så olika. Dom är definitivt inte fristående utan en enhet.
I vilket fall hälsar jag dig välkommen tillbaka till ditt härliga studentrum. Förövrigt har vi fått två kokböcker i julklapp.