ud-din.se | omarevangeliet

Biskopens adjunkt: Om du får ett nej av biskopen. Vad gör du då?
Omar: Då samlar jag ihop de pengar jag har och åker till Rhodos. Inte för att grisfesta men iaf.

Så har jag alltså prövats av antagningsnämnden i Stockholms stift. Intervjuats av domkapitel, terapeuter, själavårdare, präster och nervösast av allt +Caroline Krook. Efter godkänd praktik (i Jakobsberg) var detta avslutningen på nästan ett års prövning och samtal. Två heldagar på underbara Graninge stiftsgård. Två heldagar av givande samtal, god mat och tid med gamla praktikantkollegor.

Finns en del folk på Johannelund som har fördomar om ateistpräster i Stockholms stift. Myterna, framför allt om den ”liberala” biskopen, kommer dock lätt på skam. I vart fall efter att ha genomlevt en lämplighetsprövning som denna. Med knivskarpa frågor som har till uppgift att ringa in om du har en kristen gudstro. Om du är en bedjande människa. Om hur just din kallelse ser ut i ord. – Försök, sätta ord på den…

Men det är inte för de fördomsfulla utanför Stockholm jag velat prövas. Det är kanske mest av allt för min egen skull. För att få ett ja eller nej till om mina framtidsdrömmar är realistiska. Är jag empatisk nog eller borde jag kasta in handduken och ställa mig i nåt grovkök? Den och många andra tankar har slagit mig mer än en gång under året som gått. Under alla de gudstjänster då jag inte känt av något annat än tvivel. Också under gudstjänster då jag känt igen mig i frågan ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (Luk 24).

Nu vet jag lite mer. Mer om mig själv och om utfallet av samtalet med +Caroline och hennes stab. Efter en hel veckas väntan har jag nämligen fått besked. I ett stort kuvert med egenhändigt textad adress låg brevet, ö-rådsresultatet från Svenska kyrkan. (Nån tyckte det var som att adressera sin egen dom.) ”Du är antagen som prästkandidat i Stockholms stift.”

Skönt, nu kan jag, ostressat, återgå till studierna. Rhodos får det bli en annan gång.