ud-din.se | omarevangeliet

Som ett led i utbildningen vid Johannelunds teologiska högskola var jag tillsammans med en grupp ur klassen på ”predikoresa” i Sandviken i helgen. Här är den predikan jag höll vid högmässogudstjänsten i Järbo kyrka.

– – –

Mörker är brist på ljus, när ljuset kommer tar mörkret slut.

Så var inte rädd, var inte rädd ? var ljus.

Med dessa ord har författaren Margareta Melin fångat Kyndelsmässodagens kärnord. När ljuset träder in i världen får mörkret möta en övermäktig motståndare.

* * *

Dagens texter handlar på ett alldeles särskilt sätt om kontrasten mellan mörker och ljus.

Först av allt får vi möta Maria och Josef, det är en månad sedan sist, och den som sett ett litet barn växa vet att det växer enormt den första tiden. Han har fått sitt namn ? namnet Jesus och nu, fyrtio dagar efter födseln ska han bäras fram inför sin skapare. Offret är betalt ? två unga duvor, för Maria och Josef har inte råd att offra både en duva och ett lamm. Kanske är det nog så kostsamt att färdas på vägen mellan Nasaret och Jerusalem.

Innan vi träder in i det stora templet i Jerusalem får vi möta två äldre personer ? en from man vid namn Symeon, det betyder lyssnare, och en änkefru vid namn Hanna, det betyder nåd. De är två ganska udda karaktärer som länge uppehållit sig kring templet. Kanske känner de varandra till namnet eller så har de endast sett varandra när de år efter år besökt templet. Hanna är åttiofyra år gammal, om Symeon vet vi endast att han redan länge väntat på barnet som är Israels tröst. Gemensamt har de i vart fall ett ? de bär på en kallelse, en inbjudan till ett möte med Kristus.

Så fortsätter berättelsen och de fem möter varandra; de två äldre karaktärerna och det försiktiga unga paret med sin nyfödda son.

Templet i Jerusalem manar Maria och Josef till ett heligt lugn ? samma lugn som lämnar den fromme Symeon när anden låter honom förstå att detta, detta är barnet han väntat på. Det nyfödda barnet i Marias famn är frälsaren som judarna i släktled efter släktled väntat på. Så Symeon tar barnet ur Marias famn, ser på dess klara barnsblick och profetorden strömmar.

När Symeons ögon möter barnets blick ser han in i evigheten. En from man som han är skulle han aldrig önskat att ta sitt liv ? men när Guds löfte i hans liv nu besannats ? ger han sitt liv åter till Gud. En livstid av väntan vänds i förväntan. Ska han lämna templet, eller ska han lämna den här världen?

Men också Hanna ser samma barn. Änkan som gått genom livet barnlös och levt länge vid templet får så till slut möta löftessonen. Åttiofyra år gammal viker hon till slut från från sin bön och fasta för att tacka och prisa Gud för det verk han gjort. Det handlar knappast om personkännedom i mötet med barnet; det handlar om Gudskännedom. Detta är barnet som ska förnya jordens ansikte.

* * *

Lukas motiv för att beskriva reningsoffret och mötet med Symeon och Hanna är förmodligen flera; Jesu föräldrar levde enligt den judiska lagen, templet i Jerusalem befästs som en viktig plats i Jesu liv.

Det jag själv ser som kärnordet är att Gud verkar genom vanliga, slitna, unga, gamla men framförallt mänskliga människor. De första som möter Jesus i templet är inte överstepräster och hovmän utan två tempelbesökare. Symeon och Hanna ? två troende som ber och söker.

Att Guds plan övergår det mänskliga förståndet visar sig i dagens evangelietext innebära att Gud lekfullt vänder upp och ned på vår världsbild. Den som väntat sig att Messias som en annan kunglighet först skulle välkomnas av de rika och stolta får uppleva ett annat skeende. För Gud har inte sänt sin son på statsbesök till dem som redan har allt de behöver.

Vad Gud gör är trots sin enkelhet inte desto mindre ett mirakel. Genom att födas som ett litet barn gör sig Gud beroende av oss människor. När Jesus – världens ljus – bärs in i templet bärs han av sina föräldrar. På samma sätt får vi bära honom vidare i våra liv. Som barn, föräldrar, far- och morföräldrar eller som syskon i gudstjänst.

Men som både Symeons och Hanna genom sina ord och liv berättar innebär mötet med barnet både glädje och smärta. Ljuset tränger igenom också det som världen helst ville dölja. Det svåra vi själva vill gömma undan blir uppenbart när vi möter barnets rena blick. Men ljuset bränner oss inte som ett elakt dimljus ? det värmer.

Så får det bli vår stilla insikt att mötet med barnet inte handlar om ytlig prestation, om skönhet eller ålder.

Mötet med barnet handlar om vad Gud, som älskar oss mer än vi förstår, med sitt ljus vill skapa i våra liv.

* * *

Mörker är brist på ljus, när ljuset kommer tar mörkret slut.

Så var inte rädd, var inte rädd ? var ljus. Amen.