ud-din.se | omarevangeliet

Gårdagen var en av veckans hårdaste. Nej, den hårdaste. Vaknade upp med stress inför PM-författandet och var på grymt dåligt humör hela dagen. Måste vara släktingarnas böner om att hela världen ska bli muslimer eller nåt. (De firar Eid-al-Fitr = slutet på fastemånaden ramadan). Men jag tror de har accepterat att jag aldrig tänker svika den Gud som räddat världen genom att utge sin son.

Dagens höjdpunkt – i både blodtryck och stämning var inbokningen av någon slags antagningssamtal hos Stockholms stift. Nu känns det som att tankarna kring någon slags kall har ett etappmål. Som PM-skrivandets deadline för ämnesval. ”This is not the end, it’s not even the beginning of the end. It might be the end of the beginning…”, typ så.

Tog mig igår tiden att gå några rundor mot skolans boxningssäck. Efter ett par hundra slag kände jag mig faktiskt bra mycket piggare än under resten av dagen. Försökte slå ihjäl alla tankar om komplex och otillräcklighet. Hur barockt det än kan låta var detta nog den mest konkreta meditation jag engagerat mina tankar i. Våld löser sällan problemen men att få slå sig trött gör det lättare att gå vidare.