För vems skull gör vi det vi gör?
För vems skull gör vi som vi gör?

Det är en fråga jag fått lära mig att ställa. Så jag ställer den lite då och då. Ofta för mig själv. Inte minst inför situationer som utmanar mig. Situationer som är eller blir annorlunda. Situationer som skaver på något sätt. Eller efter händelser som stannar kvar i mitt medvetande när jag egentligen tagit av prästkragen men inte kan släppa det som har hänt.

—

Idag står vi alla inför en situation som samtidigt är ny, som är utmanande och som säkert skaver på ett eller annat sätt. Vi hotas av något som skrämmer oss, för att det sprider sig på ett sätt vi inte riktigt förstår. Ett virus. I vissa fall till och med ett dödligt virus.

Nå, vet ni vad ett virus är? Jag har faktiskt slagit upp det: ett virus är en mikroorganism utan egen ämnesomsättning som måste invadera en levande cell för att kunna föröka sig, och sprida infektion. Och det virus vi nu står inför kallas coronavirus, för att det ser ut som en liten krona, eller mer som taggig liten boll, som fastnar och gör skada. En kardborre som sprider via droppar och via närkontakt.

Så, varför gör viruset som det gör? Minns ni förklaringen? För att det är beroende av andra levande celler för att kunna föröka sig, och sprida sig. Det är virusets överlevnadsmönster.

Och det vi kan göra för att undvika att bli smittade är att hålla oss hemma om vi känner oss sjuka, tvätta händerna för att försvåra virusspridning, och hålla avstånd till varandra: som det står i Predikaren – ”Allt har sin tid… en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag.” Detta är den senare. En tid då vi ska hålla fysiskt avstånd till varandra.

—

Så varför firar kyrkan en festdag mitt i denna världsliga orostid? Varför har vi prytt altaret med vita liljor, vitt antependium och prästen med festens vita mässhake?

Varför har inte vi låst igen dörren och stängt in oss på obestämd tid? Först av allt har vi ju delvis gjort det: vi har stuvat om i schemat och pausat de verksamheter som riktar sig till riskgrupper, eller där vi riskerar att smitta varandra. En lista på vilka verksamheter det gäller finns på svenskakyrkan.se/jarfalla. För vi är inte immuna mot varken virus eller smittspridning.

Men, vi fortsätter att fira gudstjänster. Och varför gör vi då det? För att vi tror på Guds ord och löften, som vi fått oss till livs också i dagens bibelställen. Vi hörde dem först i Hannas lovsång ur Första Samuelsboken: när hon överlämnar sin son Samuel till templet prisar hon Herren som är Helig, Trofast och som ska rädda denna värld vid den tid han har bestämt.

Vi hör också Guds löften i episteltexten ur Kolosserbrevet: om Sonen, Jesus Kristus, som är den osynligen Gudens avbild. Han som är huvudet för vår kyrka. Kristenhetens krona, som är fullkomlig men utlämnar sig för vår skull. Det är honom vi tillhör: i nöd och lust, i rika tider och i fattiga tider. Och han lämnar oss aldrig.

Och vi hör tydligt Guds löften för mänskligheten i berättelsen om Jungfru Marie bebådelse. Och det är långt mer än bara en lovsång. Det är berättelsen om hur en vanlig enkel kvinna går från förskräckelse till lugn, från panik och förvirring till tillit och lovsång. Maria är den kvinnans namn – och hon finns också avbildad på flera platser här i Järfälla kyrka – bland annat i en av gluggarna här framme i koret, där hon sitter i sin moders famn.

Nåväl, Maria får besök av en ängel. Hennes första reaktion är givetvis förskräckelse, för ängeln talar till henne med auktoritet, som en myndighetsperson: ”Var hälsad, du högt benådade, Herren är med dig.” Orden som låter högtidliga i våra öron skapar nog snarare distans än en känsla av högtidlighet. Hon är fortfarande bara en enkel människa. Så ängeln lugnar henne med orden ”Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud.”

Efter de tröstande orden fortsätter ängeln. Men se förvirringen upphör inte när ängeln berättar att hon ”ska bli havande”, och så vidare, och så vidare… Ängeln berättar det Maria säkert fått höra förr: hon tillhör Davids hus och Jakobs hus och sonen hon ska föda ska bli härskare över allt detta.

Maria fortsätter att ifrågasätta och ställa kontrollfrågor. Vad är det som ska ske? Hur ska det ske? Genom vem? Hon är förvirrad precis som du och jag kan känna oss förvirrade idag, imorgon och Gud vet hur lång tid framöver.

Men så säger ängeln något avgörande: ”…för ingenting är omöjligt för Gud.”

—

Då slutar Maria att ställa frågor. Det är som att hon inom sig har ställt frågan: ”För vems skull sker detta?” eller ”För vems skull skulle jag gå med på detta?”

Och när svaret blir: med Guds hjälp, för mänsklighetens frälsning – då accepterar hon sitt kall. Trots att hon inte förstår vidden av det, trots att hon inte vet hur hon skall förklara det för sin blivande man Josef, trots att hon saknar både karta och tidplan för framtiden brister hon ut i lovsång. En lovsång som än idag ljuder över världen. Över en värld som hotas och plågas av ett virus så litet att vi knappt kan se det ljuder en lovsång utan slut. I varenda kyrka; öppen eller stängd, i videosända gudstjänster på nätet, i mötet mellan okända människor som hjälper varandra ljuder lovsången. Från italienska balkonger där människor festar för att de inte får gå ut på krogen. I nyhetssändningar där politiker som annars är oeniga uttrycker enighet kring beslut för att rädda liv. Från lärare och vårdpersonal som gör sitt allra bästa för att vi ska ha en gemensam framtid – ljuder lovsången. Så kan Marias lovsång få vara också din och min.

Låt oss fortsätta sjunga den med våra ord, våra liv och i våra försiktiga blickar mot varandra. För världens skull.