Läser idag i Aftonbladet att jag som mörkhyad svensk ”ska vara försiktig”, för jag kan råka bli nedskjuten på öppen gata. Svensk polis kan inte skydda mig från vad man misstänker är en ”ny laserman”, en galning som skjuter ner folk utifrån hårfärg.

Förra veckan var det kvinnor i Örebro som uppmanades att hålla sig hemma. Inte heller där kunde polisen garantera deras säkerhet. Underbara Clara var en av dem som protesterade hejvilt den gången.

Tycker helt enkelt att det är fucked up (pardon the french) att polisens främsta råd i alla lägen är att stanna hemma. Särskilt om man är kvinna, invandrare eller möjligen homosexuell.

Jämställdhetspendeln har svängt. Efter åratal av kvinnliga perspektiv släpps nu äntligen männen fram i mediebruset. Jag menar det rent bokstavligt. Men inte vilka män som helst, nu lämnas utrymme för de kännande männen. I tv-serier Entourage, där det är killarna som oroar sig för hur utseende, framträdande och rent vardagstjafs.

Det senaste utropstecknet på vägen är Pittstim, en antologi om manlighet signerad Zanyar Adami och Inti Chavez-Perez. De två har pressat tidningen Gringos redaktionsgrav och den närmaste bekantskapskretsen på högst personliga (och ibland privata) reflektioner kring manlighet. Om killar som blir sexuellt utnyttjade, olyckligt förälskade eller bara slåss för njutnings skull. Här samsas hockeyminnen med funderingar kring Valerie Solanas SCUM-manifest.

Namnet till trots är detta inte en särskilt politisk bok. Den innehåller få, om några, referenser till feministbibeln Fittstim. Trots eller tack vare detta är texterna lätta att ta till sig för mig som kille. Jag kan ömsom känna igen mig och ta avstånd från författarnas upplevelser. Här, i blandningen av högt och lågt ligger textsamlingens stora behållning. Pitt stim är inget manifest för den moderne mannen, det är snarare en resumé – en CV – över erfarenheter av åtråvärda men ihåliga ideal.

Hade jag själv fått skriva ett kapitel hade det kunnat få handla om det förbjudna intresset för dans. Om hur jag som knubbig sexåring tog min enda lektion i klassisk balett. Både brorsan och syrran ägnade några år åt denna konstform, själv tyckte jag det var svårt och tråkigt. Något jag nu, med slankare proportioner, kan komma på mig själv med att ångra. Känner mig lite grann som Bart Simpson då han upptäcker just balettdansandet (givetvis förklädd). Men riktiga killar ska väl träna styrka och lira fotboll.

Tillbaka till boken som ger plats åt knarklangare, otrogna, fega, blodtörstiga män försöker ge en bild av att vara ung man. Jag kan förstå om detta låter som århundradets flopp. Det hade jag själv tyckt om avsändaren varit en annan än ett vinstdrivande Bonnierförlag. Klart berättelserna är redigerade för att vara intressanta, säljande. Plockar man femton drivna ynglingar får man också en säljande samling. Mycket få pekpinnar – desto fler öden att skratta sig harmynt åt eller förfäras av.

Detta mina damer och herrar är en god bok för bussresan eller fikarasten. Särskilt för dig som tror att dagens ungdomsgeneration består av samvetslösa små broilers.

Andra som kommenterat Pittstim: Fredrik Hertzberg (SvD), Daniel Levin (GP), Malena Rydell (DN), du själv?

Ibland får dessa förbjudna frågor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i den oskrivna tyska historien. När tidigare nedtystad historia uppmärksammas tycks det ta hus i hemligheternas helvete. Det är som när Lars Noréns dagbok publicerades tidigare i våras – det sätts skottpengar på brevbäraren. Fullt förståeligt givetvis. För alla berättelser är inte lätta att förhålla sig oberörd till.

När vår närtidshistoria skrivs om berörs vår egen verklighet. Om civila tyskar inte bara var bödlar utan också offer – vad händer då? Eller om Finlands högborgerlighet verkligen sympatiserade med nazisterna och därför ville alliera sig med dem? Då väljer en del, som docent Erkki Maasalo, att fortsätta förneka medan andra accepterar det nya. Problemet med båda dessa förhållningssätt är att anonyma civila kommer till skada. Finska, spanska och tyska veteraner – för att nämna några – har trots allt levt under status quo genom årtiondena.

Är det då rätt att börja röja för länge sedan mumifierade lik ur samvetets garderober? Hade Lenin rätt när han sa att man behöver knäcka några ägg för att göra omelett? Själv tycker jag mest att det verkar jobbigt oavsett vilken väg man väljer. För både den som talar och den som tiger har rätten på sin sida, rätten att känna sig kränkt.

”Just denna väg gick Israels folk i Sinai öken, på sin väg från slaveri till frihet för snart tre tusen år sedan. Jämförelsen är oundviklig vid anblicken av denna procession: människor, getter, höns, bylten, skottkärror…”

Det sägs att man har slutat predika över gamla testamentet, åtminstone i den kristna världen. I dagens DN målar Nathan Shachar bilden av de nya utvandrarna kring konungarnas dal. Lågmält, meditativt och läsvärt.

Samma Annelie menar att incest och samkönade äktenskap är jämförbara. Dessutom är medelsvensson lite för dumma för att få bestämma:

– Jag tror att det finns en oerhörd okunskap, att folk inte riktigt förstår vad frågan handlar om, säger Enochson. (SvD)

Är det inte rätt talande att homofober, rasister och andra människohatare talar emot känsloargument men ändå använder dem själv. Värre är det kanske att Annelie sitter i riksdagen och antyder att vi andra är lite bakom flötet.

- Man kan inte älta det hur länge som helst, säger han.

En inte helt ovanlig reaktion bland friskolerektorer. Ändå är rektorn ytterst ansvarig för hälsoläget på sin skola. Men, men. Rekryteringsförslag till finare orter eller mer välbetalda jobb får man på studieresultat – inte på elevhälsa. Det är så jag påminns om Döda poeters sällskap där ett självmord på skolan leder till att en lärare sparkas. En lärare som valt att engagera sig.

För fyra år sedan skrev jag en debattartikel på ämnet elevhälsa i Stockholm City. Jag var då själv inskriven på Viktor Rydberg gymnasium. Artikeln, skriven av mig som elev, fick aldrig någon uppmärksamhet. Rektorn, numera rekryterad till Enskilda gymnasiet nämnde aldrig artikeln. Antar att hon och resten av höjdarna var medvetna om att stiftelsen Viktor Rydbergs skola satsar på framgång – inte elevhälsovård.

Rektorn på Didaktus Norrmalm verkar ändå ha läst retorik. Han ser poängen med att få reklamutrymme i SvD och avslutar med:

- Vi har en juridikinriktning på samhällsprogrammet så vi har god kompetens bland våra lärare. Man har redan diskuterat de juridiska frågorna [läs: Kungsholmsmålet, min kursivering] en del i klasserna. Vi har även beredskap med skolsköterska.

Ämbetet och rätten att utöva detsamma tillhör, vilket +Erik Aurelius påpekar, den kyrka i vilken du vigts till präst. Vigningen kan inte fråntas men kyrkan måste ha en möjlighet att värna sin lära. Tidigare har präster som joinat Missionsprovinsen skilts från rätten att utöva ämbetet. Att Larsson skulle få stå kvar verkar alltså osannolikt.

Hade Larsson värnat kyrkan mer än sin egen prestige hade läget varit ett annat. Ingen har, mig veterligen, avkragats för att hon trott annorlunda än ärkebiskopen. Skillnaden går vid utträdet. I praktiken har Larsson sparkat sig själv. Eller trodde han på allvar att hans beslut skulle leda till en förändring av gällande kyrkoordning?

Mustafa Can redogjorde, då som alltid, hjärtevarmt för ett allt vanligare utanförskap. Medan andra firade jul med mysig stämning gick Can & co runt och krossade villafönster med snöbollar.

För mig handlar dessa stegrade pojkstreck om just detta. Enkla om än farliga sätt att få uppmärksamhet av andra ickejulfirande föräldrar. Även om det råkar bli väktare eller poliser.

För den som saknar en gemenskap kan julen helt enkelt bli en kavalkad av ensamhet. Särskilt för den som aldrig fått (lära sig att) fira julen som alla andra. Eller än värre – skolgrabben som tvingas skriva om ”sitt jullov” men varken fått julklappar eller sett Kalle Anka. Ren tur att en del förstår att ta sig ur sin ensamhet på andra sätt än genom raketskjutning.