Med stor beundran har jag under uppväxten lagt en slags inre pussel över tidigare generationers släkthistoria. Berättelserna om släktingarna som kom tillbaka till hembyn efter kriget för att finna att ingenting fanns kvar. Om hur min mor döptes i den första lilla timrade stugan som utgjorde släktgårdens startpunkt. Drömska berättelser om rummet där mamma, hennes två systrar och de båda föräldrarna samsades. Och så julförmaningen som jag och mina syskon fått ärva från – gissar jag – mormor och morfar: önska er inget stort, för bara några år sedan hade vi ingenting.

När jag letat resor och boende inför begravningen har jag insett hur lite som finns kvar av hembygden. Suomussalmi, ungefär på samma breddgrad som Luleå har idag blott 10 000 invånare. Den kyrkliga församlingen täcker nästan 6000 kvadratkilometer, till ytan nästan lika stort som Stockholms stad. Ändå har orten en särskild plats i många finnars hjärtan, framför allt bland de äldre. I Suomussalmi stod ett av Vinterkrigets mest avgörande slag, julen 1939 – 1940. 2000 finska soldater lyckades besegra 20 000 ryska soldater, en viktigt seger rent psykologiskt. Därför består också större delen av  traktens mest turistmål av krigsmonument (Talvisodan monumentti, Raateen portti). I byn föddes också Republiken Finlands första president Karlo Juho Ståhlberg (född Carl Johan), president 1919-1925.

Så det är på flera sätt en liten del av mig själv som dör bort. Men för mormors del är nog döden en lättnad. Hon fick leva i 77 år, många av dem utan hennes älskade make. De sista åren var hon heller inte så kontaktbar. Mummos livsväv är klar. Återstår begravningen.

”Min boning flyttas,
bärs bort som en herdes tält.
Du rullar ihop mitt liv som en väv
och skär ner mig från varpen.”

Jes. 38:12

Om jag fick välja bort en månad av vårt svenska år vore det skiftet mellan oktober och november. De här veckorna när sommartid bytts mot vintertid. När vi i ett slag förlorat en timme av det redan svaga eftermiddagljuset. Då känns livet lite tyngre att mäkta med.

För några år sedan fick mörkret i mitt liv en djupare betydelse. Det var när jag drabbades av en depression som jag lärde mig hur mörkt man egentligen kan se på tillvaron. Inget tidigare mörker jag sett kunde mäta sig med det jag upplevde då. Det var som att någon satt ett tonat glas för mina ögon, och sorterat bort alla komplimanger och minsta lilla glädje. Livet blev en stum och träig kamp för att överleva, för att orka ta mig ur sängen.

Det verkar inte bättre än att mörkret sakta tassat sig in i min vardagsrutin. Skratten ebbar snabbare ut medan pytteliten kritik kan eka runt i mitt huvud en hel dag. Som en oändligt studsande pingpong-boll. Och dagarna går segt som sirap. En sak i taget kryssas av från den redan förlängda att-göra-listan. Äta, sova, mata katten, plugga lite mindre än annars, ringa folk, läsa mailen, gå in på facebook… Novemberdeppen – jag hatar dig!

Men det finns knep som biter på lättare höstdepressioner. Rutiner, gott sällskap, klappa katten! och roliga saker som händer. Försöker ta promenader med sambon, även om vi inte ska nån särskild stans. Bjuder över folk på fika – t ex för att fira min födelsedag! Kliar katten på magen lite för mycket. Och, när inspirationen kommer eller magen kräver det – jag lagar mat. Enkla små rätter som magen blir glad av. Endorfiner, vitaminer, mineraler  och socker! Man blir ju faktiskt lite gladare av socker i rimliga mängder. Och i min värld blir allting lite roligare med lite för mycket spraygrädde.

För även vår kära regering sparat bort ljuset i slutet av tunneln så finns där en trösterik liten man som heter Jesus! Som lovat att bära oss när vi inte orkar gå själva. Åtminstone säger min naiva lilla barnatro att Gud finns med oss även i den mörkaste av dödsskuggans dalar.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!

Språk kan verkligen ställa till det för oss. Särskilt om vi använder fler än ett språk i vår vardag. Några veckors semester i utlandet är en sak, men ett helt liv i en annan språklig miljö än den egna kan vara rejält förvirrande. Det sägs att det språk vi drömmer på är vårt hjärtas språk, det vi tänker på när vi inte tänker på att vi tänker.

För egen del är jag någon slags kameleont. Mina föräldrar talade engelska och finska till vardags och bråkade sinsemellan på tyska – för att vi barn inte skulle förstå. Ändå har jag vuxit upp i Sverige och kommit att ersätta mina hemspråk med rätt flytande svenska. Så numera tänker jag på svenska hela dagarna. Får krupp om jag behöver prata avancerad engelska med datorsupporten eller prata finska med nån annan än familjen. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på min språkanvändning. Tills sambon påpekade att jag pratar i sömnen – på finska.

När jag väl tänker efter är det här inte så konstigt, om jag tänker efter. Jag har ju aldrig läst finska men däremot pluggat massor på både svenska och engelska. Min hjärna är alltså programmerad på svenska – men hjärtat verkar föredra finska. En lingvistisk liten kulturkrock i mitt inre. Jag kan visserligen inte ett steg finsk tango, men jag hejar på Finland i hockey och gillar att bada bastu. Så, jag får väl lägga lite mer tid på att lära mig finska. Så kanske hjärnan också ställer om till ”rätt” språk?

Som i så många andra kniviga lägen i livet finns det en Monthy Python-låt som passar utmärkt in här:

För en tid sedan fick jag ett brev från en gammal bekant. Hon hade funderat länge och skrev till mig, eftersom jag pluggar till präst. Det hon skrev kan jag inte återge i detalj men jag kan måla konturerna.

Min vän har upplevt en tuff tid, en vandring på livets skuggsida. Nu har hon det bättre men längtar ändå efter mer. Inte mer i materiella hänseenden men rent andligt. Och här börjar det svåra. För, hur berättar man för någon annan om hur man hittar Gud?

Hammarskjöld var en av de första jag kom att tänka på. För vem har som han beskrivit människans sökande efter mening, utan att skrika JESUS. Jag tänkte att det kanske vore en tilltalande approach, ett första steg. Så ångrade jag mig ändå och tänkte att en människa som desperat söker sig till kyrkan förmodligen vill ha konkret vägledning. Lite kött på benen tack.

Så, jag funderar på att skicka en Bibel eller kansken en psalmbok. Eller leta upp en kyrka i närheten att hänvisa till. Allt det där är säkert utmärkt. Men rädslan är att stöta bort, att skicka vidare en sökare, som någon som ringt till fel anknytning och hamnat i en televäxel.

Därför skriver jag det här. Som ett eget rop på hjälp. För jag vet att jag är omgiven av bedjande & tänkande individer. Vad tänker ni? Hur skulle ni vilja besvara ett sånt brev?

Jag tänkte ta er med ut på tigerjakt och åsiktssafari, på en klassresa rentav. För jag antar att ni som jag tröttnat på höstrusket och de grå timmarna i väntan på det där som aldrig händer, exet som aldrig kommer ringa igen och på nästa avsnitt av The OC. Så packa med er autografblocket och finskorna, för det kan hända att ni blir inbjudna på middag av en historisk svenne på denna ovanligt hjärtevärmande tur till landet för länge sedan.

Vi landar i ett sönderslaget Europa, en kontinent som i rädslan för en mustaschprydd tysk österrikare lämnat ut ett helt folkslag till förintelse. Vi talar om Holocaust mina damer och herrar, Holocaust som gick våra föräldrar och far- och morföräldrar förbi. För Sverige gick allting förbi. Till och med tågen som dundrade förbi i de norrländska skogarna med sådant dån att de nästan fick fjälltopparna att börja skälva. Ja till och med de tyska tågen gick vårt lands historia förbi.

Men vi har tur, judar eller ickejudar – för vi räddas av en svensk som tiger. För det var vad hans diplomatkolleger sa åt herr Raoul Wallenberg att göra: att tiga. Så han teg och räddade tusentals, också dem som kanske är våra vänners föräldrar. Han teg men fick, som Dagermans dikt ger, självaste stjärnorna att le. Så har vi fått möta en svensk tiger. En tyst man som liksom i det dolda gett Sverige ett namn i världen.

Vår resa fortsätter till New York där en ung svensk man just blivit vald till ledare för världssamfundet. Dag Hammarskjöld, from Sweden var mannen som vågade säga ifrån när stormakterna försökte styra FN. Han tog kål på den svenska tigern. Han använde talet för attförändra. Som han själv skrev ”Vi få ej välja ramen för vårt öde. Men vi ge den dess innehåll.” Dag Hammarskjöld tvekade inte att använda sin svenska ärlighet och rättframhet – tvekade inte ett ögonblick när det gällde att sätta världen i främsta rummet. Hans ord gjorde Sverige stort på jorden.

En som inte heller sätter tand för tunga då vi möter honom vid slutet av vår resa är en man med kraftig höknäsa och ännu vassare ordförråd är allas vår Palme. Sossepappan från Vällingby som möter oss med vänlighet, alldeles efter det att han sagt ett fredens ord åt ett par statsmän från Kashmir. Han hälsar från en ung SSU-tjej vid namn Anna, som berättat om sin dröm att få åka till Kurdistan för att visa att sitt stöd för den diskriminerade minoritetsgruppen i Turkiet.

Jag hade tänkt ta er till framtiden för att besöka statsminister Lindh, som Anna kunde ha kallats. Men inte ens ett framstående flygbolag kan trotsa ödet och förverkliga drömmar. Men jag hoppas att jag kunnat visa er historiska platser som ger er hopp och insikt. Som betonar vikten av att verka för Sverige i världen. Så att vi inte glömmer att det är vi tillsammans med våra vänner runt om i världen som tillsammans bygger framtiden.

För även det lilla landet har rätt till sin plats på kartan. Ditt ord är värt att uttryckas, en enda av dina meningar kan förändra världen. Så tala och gör det väl.”

Pastor Carin Dernulf, Centrumkyrkan Sundbyberg, är något på spåren när hon erkänner att hon själv varit livrädd för att predika. ”Inte kan väl jag förmedla Guds ord.” En vanlig inställning hos många som lever på att förkunna. Predikan blir då heller ingenting annat än ett stort utropstecken – här står jag och vågar inte säga något. Annat än att Gud älskar alla… Gärna citerat från någon annan.

Kvinnor som inte själva vågar borde ändå ha en lista på fem andra kvinnor att rekommendera, säger hon senare. Vilken modig människa. Som vågar erkänna att där finns andra som kanske kan. Allt hänger inte på mig; även om jag inte är färdig, kanske där finns andra som kommit längre.

En annan våghals är brandmannen Lasse Gustavsson som kom över sina brännskador. Blev arg och frustrerad för att senare börja föreläsa. Med en skinnlapp till näsa, fingerstumpar och utan riktiga öron. Som vågat inse att han är någon och att hans erfarenheter är värda något. För oss normalstörda människor som hellre stirrar i smyg på den ”annorlunde” än frågar vilken slags helvete han varit med om.

”Ursäkta om jag stör, men jag ser att du har ett bandage över hela huvudet…” Det är kanske inte artigt. Men om artighetsfraserna utgör ramen, då får vi kanske själva stå för undantagen. Undantagen som gör oss mänskliga. ”Luminous beings are we, not this crude matter.” som Yoda säger, i Stjärnornas krig. Där finns mycket hos mig själv jag skäms över, desto mer jag vet att andra uppskattar.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=200653

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd

Det finns ögonblick

då man inte längre väntar

på någon ljusning.

Mörkret är så mörkt

att man börjat acceptera det.

Gråten och klagan är slut,

kvar finns bara den torra tomheten.

Så plötsligt just i den tomheten

finns Du –

min Herre och min Gud.

För att dämpa saknaden något packade Omar samtidigt, en första så kallad provpackning. Kan lugnt säga att det behövdes mer utrymme än min lilla ikea-väska tålde. Den var överpackad redan på vägen ner från Uppsala. Efter några turer till Phukets prutbara klädmarknader var jag nästan lite nervös när jag knatade fram och tillbaka till snabbköpet ‘Family Mart’. Det är nämligen här jag har tillgång till en personvåg. En sån där digital våg som finns på vårdcentraler hemma. Här står den vanligen utanför den lokala mataffären och kostar 1฿ att använda.

Trodde mig vara säker när jag provvägde mina numera två väskor. Landade runt 16,5 kg. Sen insåg jag att där fortfarande låg kläder hos kvarterstvätten. Outhämtade paltor och trasor på säkert ett par kilo! Packade – lite för att slå ihjäl tid – om alltsammans. Slog in det typvis i gigantiska genomskinliga påsar (thailändare älskar plastpåsar) och så åter ner i kassarna. Känns skönt att gå igenom veckorna lite smått medan händer och ögon är upptagna med att packa. Sen väger varken väskorna eller jag 77,8 kilo var. För att vara säker på vikten ställde jag mig helt enkelt på vågen och drog sen av min egen kroppsmassa.

Annas hemresa gick förresten väl. Hon landade runt sex-snåret lokal svensk tid och sms’ade från ett tydligen vintrigt Sverige. Låter kanske märkligt men jag längtar mig alldeles trött efter snö, halka och tråkig vardag! (Och efter Anna så klart!)

Igår och i förrgår spenderade vi Phuket town med att shoppa (snorklingen blir av idag istället). Jag äger numera åtta eller nio t-shirtar införskaffade för ca 12-25 kr stycket, några shorts och klänningar som också tillkommit genom billiga inköp. I Omars fall är det ungefär likadant – förutom just klänningarna. Vi har spenderat tid med att glida omkring i lyxgallerior och enklare mässliknande hallar, nyfikna på vad som väntar bakom nästa klädstånd eller affär. En form av upptäcktsresa vi båda uppskattat.

Igår påväg ut från stan passerade ett helt fält med porslin. Ungefär som en trädgårdshandel, men med porslin istället för växter. Mellan små gångar mellan fyrkantsektioner av vaser, kaffekoppar från IKEA, serveringsfat i lövformer, spargrisar, risskålar och tallrikar gick vi försiktigt för att inte snubbla på pressenningen och välta nåt. Omar kom därifrån med sina första egna proslinsfat – sushifat eller bara snygga för upplägg. Själv fastnade jag för många saker, men köpte inget – har ju ändå sju lådor köksgrejer hemma på vinden..

På kvällen träffade vi Per och Gennet – Svenska kyrkans präst med fru på ön Phuket. Vi firade en enkel veckomässa i deras hem tillsammans med två andra bekanta som var där och hälsade på värdparet – också engagerade i kyrkoarbete. Det var en trevlig och på något vis hemvan känsla att få uppleva något andligt inslag i semestervardagen. Kanske också en påminnelse om livets värde, när vi fick lägga böner i urnan man använde för böner efter tsunamin 2004. En påminnelse om liv och död – men också att inget går att ta för givet.

Dagen efter tog vi oss några stränder bort till Kata Noi – den norra delen på en strand där vi läst på nätet att det skulle finnas ett korallrev 80 meter ut från land. Helt riktigt. De största fiskarna var dock inte så stora. Mest färglada papegojfiskar och nån enstaka birollsinnehavare från filmen Hitta Nemo. Alltså fler färgglada fiskar än vid Patong.

Det var en härlig upplevelse. Man glömde lätt både tid och rum. Så länge man inte fick saltvatten i näsan När vi kom upp på stranden igen hade vi snorklat kanske drygt två timmar och lyckats få en del färg på armar och rygg. Lite lätt brända men glada snorklare. Som avslutning på det åt vi varsin Cordon Bleu på en schweizisk restaurang i stan.

Avslutade dagstrippen med en sväng ut till Phromthep-udden, Phukets sydspets, och såg solnedgången. En vacker inramning på en trevlig semesterdag.

Just nu när jag skriver håller Omar på att vika kläder som vi shoppade igår. Inte varje dag man hittar kläder för 25 kr stycket. Men det får han skriva mer om senare. Nu ska det bli frukost och så småningom en ny snorklingstur! Weee!